I lördags åt jag sista cellgifterna på kur 3. Tröttheten slog till på fredagen (fatigue). Det är en trötthet som inte kan beskrivas bättre än att man sover 8-10 timmar per dag + nattsömn. Jag var uppe för att äta bara sen var det sängläge och pang så sov jag 3-4 timmar. Det höll i sig över söndagen också. Lite piggare på måndagen blev jag mycket tack vare dagliga promenaden med min 79 årige granne som också behöver komma ut. Han har sämre kondis än mig, så där får jag känna mig stark. Även om det är på en nivå jag aldrig varit nere på.... En liten smolk i bägaren är att läkarna inte vet vad de sett på röntgenbilderna. Det visar kontrastupplösning i ytterkant av tumören och det kan antingen vara aktivitet (inte bra) eller ärrbildning efter strålningen (bra). Det var lite deppigt i början på veckan men efter en stund i källaren så insåg jag att jag kan inte gräva ner mig för det. Vi kör på med cellgifterna en omgång till och kollar hur tumören reagerar efter omgång 4. Det som är lite knepigt är att om det inte biter så finns det inte så mycket fler varianter att testa, så då får jag gå ner i källaren igen och hämta kraft.
Navelludden är en ny observation som jag upptäckt pga en viss rondör kring midjan... I slutet på sommaren undvek jag speglar, men efter att jag slutat med snabba kolhydrater (pasta, potatis, ris och socker) och minskat rejält på kortison så försvann 10 kg ganska snabbt och ansiktet återtog sitt normala utseende. Navelluddet är dock kvar och jag får gräva fram lite varje kväll. Faktiskt lite hemtrevligt och passande nu när jag är så passiv. Mjukisbyxor och navelludd är min vardag, det trodde jag inte för två år sen...
Som avslutning får ni ett filmtips: Fönstret mot gården av Alfred Hitchkock med James Stewart och Grace Kelly. En klassiker som innehåller scener som kopierats ett otal gånger i kommande filmer. Kolla in ljussättningen på busens ögon i slutet av filmen, den återkommer i tusentals filmer efter det!
Sköt om er och kom ihåg att livet är här och nu, i smått och stort.
1 kommentar(er)
