Idag var det Avastinpåfyllning och då kommer min härliga sköterska Jeanette och berättar att hon läst resultatet av kameran redan och den visade på att tumören minskat i omfång sen förra kameran i januari. Den känslostormen som drog över mig då har fortfarande inte lagt sig och det är med fuktiga ögon och tung andhämtning jag skriver det här inlägget.
Det finns tydligen en hel del i kroppen som ansamlats. Det här var det första positiva beskedet sen efter strålningen som visade en liten minskning. Efter det har det bara kommit vaga, tvekande svar på behandlingar som inte bitit eller gett något resultat. Det plus epilepsin som har levt sitt eget liv ett tag i samband med ett vänsterben som levt jojo har tärt på tålamodet.
Jag har under en ganska lång period insett att min tid som skidåkare och cyklist är över och att jag behöver hitta andra aktiviteter för att fokusera på annat. Pannåer har köpts som kreativt ska målas (och min självbild som målare är på en 3 årings nivå, men något måste jag göra!
Det är fortfarande så jag inte tror på det, men när jag sitter och hulkar på bussen hem och inte kan hålla tillbaka känslorna förstår jag hur mycket ett litet halmstrå kan betyda. Jag är naturligtvis rädd att det kommer bakslag, men ikväll ska det firas (lite) med ett glas bubbel med min fantastiska fru och vår kära vän som är på besök från Belgien.
Ni som väntar på recension från påskens viner får vänta lite, men de kommer. Just nu ska jag bara samla mig, sortera det jag fått veta och bara känna in känslan att livet känns som det förlängts med massor med år!
Så jävla skönt.
Kram på er alla
Fabian
11 kommentar(er)
